trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

vi på TS har nu lyckats komponera ihop 600 diskutabelt relevanta inlägg!
(färre om man väljer att räkna bort all skit som charlie skriver).. nä jag bara skojjar, charlie du är ok och din mamma älskar dej säkert egentligen..

i vilket fall har jag valt att göra det 600:ade inlägget speciellt genom att skriva ihop det helt nykter och inte det minsta bakfull :D  mycket nöje:


Inlägg 600: "Varför tappar bönder håret innan kulorna ramlat ner?"  


redan de gamla grekerna använde sig av gödsel för att få saker att växa bättre, och tom lilla kommunist-madicken visste att saker skjuter i höjden om det står knähögt i kobajs.
bönder spenderar mer tid i kobajs än ngn annan folkgrupp, och ändå är det inget som växer. 
samtliga bönder är 1,70 långa, har hjärnor stora som pinjenötter, men framförallt så har de otroligt tunnt hår och högt hårfäste, gärna med en kal fläck där kippan skola suttit om de voro av den judiska läran. (det börjar flippa nu, tryckte i mej några dunkar franks för att kompensera avsaknaden av fylleri.) alla bönder är dessutom inkapabla att prata om ngt annat än skörden och senaste åkermans senaste modell.

slutsatsen man kan dra av detta är givetvis att ko-fekalier funkar bäst i rabatter och inte som hårvårdsprodukt (kom ihåg vart ni hörde det först!). 

vad är det då som får hår att växa? dr dekadent har svaret;
efter att ha suttit i säkert hela 3 minuter och grubblat på det hela kom jag fram till att hela övriga världen måste ha ngt som bönder saknar. ngt som får håret att sitta på plats tills man är minst 45. ngt som dessutom tas för givet och därför har undgått att exploateras som ngn ny regaine. 

svaret är så självklart att tom petter erland svensson kan se det: elektronik och porslinstoaletter!

bönder har aldrig sett ett eluttag och aldrig känt kallt porslin mot skinkorna. de utför sina behov på utedass och tittar på hästförlossningar istället för tv. 

summan av kardemumman är alltså att man får vackrare hår av att sitta framför datorn eller göra nummer 2 än man får av att leka runt bland mocka. (kom ihåg vart ni hörde det först!) 
ett levande bevis på detta är opo. fagrare hårsvall och fler datortimmar får man leta efter!


//dekadent

(klagomål på eventuella stav- och syftningsfel hänvisas till Franks kundkontaksavdelning)

Eftersom bloggen har legat i träda ett tag nu, då ingen av de eminenta sparvarna har skrivit sen broder Dekadent skrev om sina strapatser i vårt sydligaste landskap, tänkte jag ta tillfället i akt att berätta en kort episod från den o så fantastiska, magiska affären vi kallar ICA Kvantum Hovås.

För en tid sedan hade vår affär ett sammarbetsavtal med en sushi-restaurang. Låt oss kalla den "Noble-House". I vart fall kunde kunderna beställa in sushi som de sedan kunde hämta ut i charkdisken. En dag var det en sushibeställning som inte blev hämtad. Konstigt, tänkte vi. Vad gör vi med den då? Vi beslutade oss för att ringa och fråga sushistället.
Jag slår nummret till "Noble House".
- "Hallå". Svarade en kvinna i andra änden.
- "Hej, jag ringer från ICA Kvantum Hovås och det är en kund som inte hämtat sin sushi", sa jag.
- "Vad sa du?" frågade kvinnan i telefonen.
Jag upprepade och tillade: - "Ja det är en kund som inte hämtat sin sushi. Vill ni ha tillbaka den eller vad gör vi med den?"
- "Är det en kund som inte hämtat sin sushi?" frågade kvinnan.
- "Jaa vad ska vi göra med den?", sa jag.
- "Ringer du polisen och frågar vad du ska göra med sushi", sa kvinnan.
- "Va? Vart har jag kommit", sa jag?
- "Uppsala-polisen", sa kvinnan.
- "Oj då, jag ber så mkt om ursäkt", sa jag och la på.

Problemet var att jag hade glömt att slå nollan, vilket man ska göra först innan man slår nummret när man ringer ett extern-samtal. Tilläggas ska även göras att kunden till slut hämtade sin sushi och att en kollega hade gjort samma misstag som mig 30 min tidigare.                                                                                                                        
                                                                                                                  //Charlie

dr dekadent har under 3 veckors tid utfört en empirisk undersökning i vår kära grannation skåne.
såhär gick det:
 

frågeställning:
kan man slå skåningar i all oändlighet utan att axeln förr eller senare hoppar ur led?


hypotes:
ja fan det ska nog gå

genomförande/iaktagelser: 
 rövgök! efter 2½ vecka tar det stopp


slutsatser:
ska man slå skåningar bör man slå på de lätta och mjuka för att maximera uthålligheten i axelfästet.
blir det nödvändigt att nita en skåning i stridsvagn är ngn sorts tillhygge att föredra.



ses på torsdag //dekadent

Klockan är 02:10. Jag är lite sliten. Lugnare dagar har man haft som Gustav II Adolf sa efter slaget vid Lützen. Imorse hade jag satt väckarklockan på 08:15. Skulle upp träna kanske plugga lite innan jobbet. Är för trött tror jag sover en stund till, tänkte jag. Masar mig upp halv tio. Chillar lite K-special med mjölk och GP som brukligt är.

Ramlar in på jobbet 11:02. Fredagar är som vanligt mkt att göra i charken. Kunderna är fler och argare än under övriga veckodagar. En kund är rasande för att vi inte har fått in de kaffemuggar hon velat köpa hela veckan. Tungt. Världen behöver mer uppförstorade problem.

Klockan 18:30, slutar en halvtimme tidigt för jag har bråttom till Danwar som har "fest".

19:30. Sitter på bussen, ska göra så i ytterliggare 45 min efter två byten. Det suger. Inte heller har jag nån musik att tillgå då min Iphone laddar ur snabbare än trestegs-Olsson avbryter en säsong, vilket förhöjer sugandet. Samtalar kort med Danwar på telefon, verkar vara bra drag där borta med brudar och hela köret.

20:20 kommer fram till Danwars lägenhet som till min förvåning är näst intill tom, sånär som på Danwar, Damien och Opo sittandes i en soffa. Tydligen var det bara Danwar som låtsats att det var drag för att han skulle verka cool. Danwar är inte cool. Vi chillar där ett tag. Överlämnar vår present till Danwar (en mankini och ett par handklovar). Läser lite historier på Flashback om killar som legat med tjocka brudar. Det var roligt även om jag hade lite svårt att identifiera mig med skribenterna. Efter några hätska diskussioner om vilken Disney-kvinna som är mest värd att banka (Damien hävdade Pocahontas med hänvisning till att hon har porrigast blick) och att Danwar stolt visat en video på två män som strulade med varandra beger vi oss inåt stan.

Klockan 23:00? står vi utanför Vänsterpartiets lokaler på Andra Lång. Danwar vill gå in på den svartklubb som han har fått nys om på Facebook. Eftersom han har fyllt år får han sin vilja igenom. (Vid det här laget har Opo redan sagt tack och godnatt.) Vi går in. 50 spänn kostar det. I kassan sitter en söt tjej, lite lik Nicole Kidman, fast sötare. Där inne är det inte fantastiskt. Folket består mest av vänstersympatisörer i baskrar. Musiken är dock okej. Jag drar rätt snabbt vidare och lämnar Danwar och Damien åt deras öden.

Möter upp en smått förfriskad Alex och vi börjar vår vandring in mot centrum. I ett försök att hoppa över en gigantisk kruka slår jag baksidan av låret i densamma när jag landar. För mitt häftiga stunt får ett stort fint köttigt sår och ett par uppslitna byxor. Värt! Två minuter senare försöker en prostituerad nigerian? sälja sex till Alex utanför pedagogen. Jag kommer med den briljanta idén att vi kan ringa polisen och se vad som händer när de ska ta fast hororna. Vi ringer. 10 min senare kommer en piketbuss. Hororna börjar springa. En polisman går efter, lite som i Terminator 2. Alex ropar till polisen och pekar på hororna:
- Där är dem, spring efter!
Vi följer dramatiken på avstånd men till vår besvikelse springer hororna konstigt nog ifrån den gående polismannen.

En stund senare tröt orken och jag beslöt mig för att ta den tidiga nattbussen hem.

Idag diskuterade vi samtalslära - vad det finns för samtal, vad som skiljer dem åt och diskuterade hur kön, ålder, auktoritet och så vidare påverkar samtal. Vi behandlade allt från kollegorna i fikarummet, till chefens utvecklingssamtal med den anställde och samtalen i sammanträdesrumet, och de kanske mest hatade; Början-på-festen-samtalen och den gamla bekanta man inte har något gemensamt med och inte vill träffan som man träffar på stan som såklart alltid vil gå ut och ta en öl, eller ännu värre - höras på Facebook.

Trots det goda vädret, och faktumet att jag faktiskt hade min bäda med mig beslöt jag mig för att ta bussen hem. Det är ju uppförsbacke. Vid busshållplatsen står en kurskamrat - den mest frustrerande människan jag någonsin träffat i hela mitt liv. Jag har från avstånd sett hur bussen redan gått och att hon står där och väntar, så jag skruvar in mina hörselsnäckor till min mp3spelare så djupt in i min öron som det bara går. Jag vill inte prata med människan. Jag går fram till Umeås kollektivtrafiks idiotiska tidtabell för att undersöka när nästa buss kommer för att ta mig hem till soffan och den verklighetsflykt som är Star Trek: Voyager. Då börjar hon prata. I periferin ser jag att hon är riktad mot mig och över mellan sångpartierna i Norma Jeans Birth of the Anti-mother förstår jag att det är mig hon försöker prata med. Jag vill inte prata med henne, jag vill inte veta något om henne och hennes sketna liv, om hon mot all förmodan har ett. Hon börjar vifta för att påkalla min uppmärksamhet. Resistance is futile. Jag tar ut ena snäckan ur mitt höger öra och hon börjar säga saker till mig. Hon är en besserwisser av rang, och som de flesta sådana som har ett behov av att hävda sig och försöka visa sig bättre än andra, har hon såklart inte en aning om något hon pratar om. Vem fan är du? Låt mig vara. Allt jag hör är bajs, bajs, bajs.

Jag försöker avsluta samtalet, jag provar alla tekniker jag kan. Det går inte. Jag skruvar i snäckan i örat igen, men hon ger sig inte. Jag ställer mig på brädan och sparkar iväg till den halvt nedmonterade parkbänken några meter bort. Hon följer efter. Hon ger sig inte. Hon har bestämt sig för att hon skall prata, och hon skall prata med mig. Hon är bajskorven som inte går att spola ner.





Då kommer bussen. Deus ex machina. 


Ninja, out.

Som trippelsparv är man lite mer än en vanlig dödlig; en trippelsparv är intelligent,
vacker, humoristisk, atletisk, sofistikerad, rik och inte minst ödmjuk.
Många undrar säkert hur dessa superindivider har formats och hur de sedan
enats under samma flagg. Vi ägnar därför en stund åt att
försöka klargöra detta.

De första åren

Egendomligt nog tycks ingen sparv minnas sin barndom. Bilden ovan på
Ninja ger vissa ledtrådar om att tiden, då som nu, fylldes med öl och bröst.

Skolgången


De tolv sparvarna började, då helt ovetandes av varandra, på en liten skola i utkanten av Göteborg. Lärarna upptäckte förvisso snart att det var något alldeles extra med pojkarna: 
Murse kunde göra supernabba piruetter i flera timmar och samtidigt se jättearg ut.
Charlie kunde fräsa som en tiger.
Madman kunde föra konversationer med sig själv utan att ens öppna munnen.
Kapten kunde simma på land.
Shredder kunde äta sand.
Stins kunde använda pilbågar på sätt som ingen tidigare vågat drömma om.
Mr. Pink kunde dra benen av spindlar och samla de handlingsförlamade små kropparna i en liten burk.
danwar kunde smita iväg till det närliggande dagiset där han brukade känna på de allra minsta.
dekadent kunde misstas för att vara en av de allra minsta.
Ninja kunde känna på vem som helst.
Opo kunde vara adopterad.
N-Dog kunde ha rött hår.

Det hölls många möten, och snart beslutades det att man skulle samla dem i en och samma klass. De valde att kalla dem
specialklassen; en klass så speciell att det inte ens behövdes några betyg. En klass så speciell att de fick fem speciallärare. En klass så speciell att alla barn fick bära en gul reflexväst hela dagen. 
Sagt och gjort; de blivande sparvarna enades och snart kunde man se dem – i sina gula västar – demonstrera sina specialegenskaper i en gudomlig symbios.

/Kapten och Opo

det framkom bland kommentarerna till mitt förra inlägg att det inte uppskattades utav alla. 
                                      ↓
http://trippelsparv.blogg.se/2010/april/for-cancer.html#comment

om det var ellen degeneres själv eller bara en "allmän rättskämpe som slår mot onskan där han/hon finner den" som har varit inne och gjort världen till en tolerantare plats med sina finfina kommentarer framgick dock inte, då allt skedde anonymt.
att personen i fråga väljer att inte ta äran för sina goda gärningar ökar bara min respekt för denne, och är förmodligen en bidragande anledning till att jag tog åt mej av kritiken på det starka sätt jag nu gjorde.
som den upplysta människa jag nu blivit skulle jag därför vilja sona mina synder och gå ut med en offentlig ursäkt angående tidigare inlägg. 

det finns inget jag kan säga som helt och hållet ursäktar vad jag gjorde. jag hyser personligen inget agg mot vare sig ellen degeneres eller portia de rossi, och det var verkligen inte min mening att förtörna ngn.
att jag var bara ute efter lite passande bilder och de var de enda som kom upp på sökningnen "butch lesbian threatening to eat movie star" rättfärdigar inget.

jag kan bara hoppas att ellen och portia förlåter mitt lilla snedsteg och förstår att jag gjorde det utan ont uppsåt.
jag hoppas även att den anonyme världsförbättraren kan förlåta mej, för att veta att det ngnstans sitter en bitter liten människa och ogillar mej för vad jag skriver på söndagsmornarna är bara mer än jag klarar av.


// en ångerfull (och måttligt bakfull) dekadent

                                                               
 (edit: inlägget har skrivits i extra långsamt tempo för att inte ironin skall gå förlorad för de mindre begåvade)