trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Finns mycket att läsa om labila studenter som härsan tvärsan hotar att skjuta ner sina små klasskamrater.

Aktuellt visar skärpta poliser utanför KTH med händerna redo på hölstren, Metro listar de coolaste blodbaden och plötsligt vill varenda socialt missanpassad, djurplågande, fantasyälskande liten teknikstudent vara med och postar sina hot på Flashback.

 

”Så jävla trött på typ allt nu. Ingen ser mig. Mamma tjötar på mig. Faaan. Livet är som ett stort svart hål av obönhörligt mörker. Men imorgon ska de fan se mig. Ska ta på mig min rock som ser ut som värsta tire-6 night elf warrior-armorn och sätta skräck i de jävlarna! Hur fan vågar de kalla mig wow-nörd?”, skriver de i en tråd som efter en minut ligger tryggt placerad mellan en förfrågan om tecknat tidelag och ett upprop för att legalisera handlandet hos praktiskt verksamma nekrofiler.

 

Men det är inte dem man ska oroa sig för. Vore det så hade jag varit död för länge sen, eftersom hela min gymnasieperiod delades med sådana. Faktum är att ovanstående utgör en ganska träffande beskrivning av mig själv för ett par år sedan. Undantaget djurplågeriet då. Kan numer inte ens döda en mygga utan att må dåligt över mig själv.

 

Nej, den man ska oroa sig för går i min och lakimies’ klass. Vi kan kalla honom… Jackan.

Jackan är en läskig rackare. Till en början smög han omkring för sig själv och hälsade lite på folk. Mig till exempel. Min första interaktion med honom var ganska ok; han hälsade, jag hälsade, han gick.

 

Nästa var värre. Jag satt och småpratade med en tjej från min fraktion i väntan på att lektionen skulle börja. Jag lägger märke till hur Jackan flera gånger börjar gå åt mitt håll men ångrar sig vänder om. Till slut tar han mod till sig och går fram:

 

”Duuuu, är det lugnt om jag sätter mig här bredvid er?”, frågar han lågmält och pekar med hela handen på platsen intill mig.

”Javisst!”, säger jag och ler artigt.

”Är det helt säkert?”, säger han och spänner ögon i mig.

”Va? Alltså, ja, det är klart”, förtydligar jag och makar lite på mig för att han ska kunna sätta sig ordentligt.

”Nähä, det passar inte, det har jag full förståelse för”, mumlar han och går med bestämda steg därifrån.

 

Trodde aldrig att jag skulle uppleva något så surrealistiskt igen, men redan efter ett par dagar hade han överträffat sin egen konstighet genom att fråga en lärare om försvunna skuldebrev var ett ”intresse” (underförstått, sexuellt) han hade. Och dagen efter be mig om ursäkt för det med sin ”personliga förvandling” som motiv.

 

Det hela eskalerade igår och idag. Igår gapade han under en föreläsning i stora salen ”Nu räcker det med sagostund!”. När läraren inte reagerade på utspelet fräste han ”förolämpar du mig?”, också detta utan att läraren tog notis om honom. Ytterligare några minuter passerade innan han gormade ”Har du en hjärntumör, eller?” varpå läraren bad honom upprepa sig. Jackan insåg kanske att det var lite väl grovt och mumlade något ohörbart.

 

Imorse började dagen med att Jackan stod och stirrade på mig när jag satt och läste väldigt intressant reklam. Jag nickade mot honom när jag upptäckte det och återgick därefter till min reklam. Efter en stund kommer han fram till mig:

 

”Nä, nu får det räcka med tysta leken, ha en bra dag”, klargjorde han och vände ryggen mot mig och gick sin väg innan jag hann svara honom.

 

En bit in i dagens föreläsning gick han loss ordentligt. Föreläsaren (samma som dagen innan) rabblar lite summor man kan få ut för att mista olika kroppsdelar.

 

Föreläsaren(F): ”För en tumme kan man få lite mer som ni ser och-”

Jackan(J): ”Det räcker. Det räcker! DET RÄCKER!!”

F: ”Hur sa?”

J: ”Nu räcker det.”

F: ”… Vilket då?”

J: ”Tillbaka till juridiken, om jag får be.”

F: ”Det här är… skadeståndsrätt.”

J: ”Och vad har jag för nytta av det här?”

 

Vid det här laget börjar ett par andra elever ilskna till.

 

Random kille(K): ”Men om du inte vill lyssna kan du gå.”

J: ”Jag har ingen nytta av det här.”

Random tjej(T): ”Men om du inte har nytta av det behöver du inte sitta här!”

J: ”Hur menar du med ’nytta’?”

 

Alla(A): ”Wait! Det där var inte ens ett argument?”

 

T: ”…? Men det är inte obligatoriskt att vara här.”

 

Läraren börjar prata vidare.

 

J: ”Du särbehandlar mig.”

 

Nu börjar det brista för folk och i salen hörs det spridda gapskratt. Läraren fortsätter.

 

J: ”Nej, nu ska jag fan gå upp och anmäla dig till universitetsledningen.”

F: ”Ja, snälla gå nu”.

 

Jackan slänger lagboken i väskan och klampar med bestämda steg ut ur salen prydd med en blick som skulle skrämma ihjäl hans egen mor.

Med KTH-hetsen i färskt minne lokaliserar eleverna nödutgångarna, sjunker ner i sätena för att undvika vinande kulor och tittar sig nervöst över axeln många gånger under det som är kvar av föreläsningen. Plötsligt är vet alla vem Jackan är.

 

Det var här ni läste det först.

/Opooa