trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Det gnälls mycket idag. Feministgnälls. ”Vi råkar faktiskt leva i ett patriarkat” fräser de upprört om någon haft fräckheten att ifrågasätta lämpligheten i att på skattebetalarnas bekostnad förevisa SCUM-manifestet för gymnasieelever.

 Och vem kan klandra dem? Vi har ett justerat lönegap på 1,3 % här i landet. Ett. Komma. Tre. Procent. Känn på den siffran. Rulla den i munnen… Ska vi ha det så? Jag kan tala om för er att 1,3 % motsvarar ganska exakt fyra pizzor i månaden för en medelinkomsttagare, vilket gör 48 på ett år.

Kvinnor går alltså miste om 48 pizzor per år av den enkla anledningen att de är kvinnor. Förstår ni hur sjukt det är? En man kan med andra ord (nästan) kosta på sig en extra pizza i veckan, medan en kvinna med exakt samma jobb tvingas stå i köket och laga sin egen mat den dagen. Ska vi ha det så? Att kvinnor står i köket medan männen äter pizza? Jag tycker inte det.

Men man som jag är har jag ändå försökt rättfärdiga det hela för mig själv; länge utan framgång. Visst, män lever i snitt fem år kortare, begår självmord i högre utsträckning, är överrepresenterade som brottsoffer i praktiskt taget alla våldsbrott, döms hårdare för samma lagöverträdelser, förlorar tvister om enskild vårdnad i 95 % av fallen, är överrepresenterade bland människor på existensminimum och så vidare – men det räcker liksom inte.

Vi pratar ändå om mat här. Kostcirkeln. A och O. Ska kvinnor behöva stå hungriga i köket bara för att vi män inte får träffa våra lortiga barn hela tiden? Knappast. Jag trodde länge att loppet var kört. Att striden var förlorad. Att handduken skulle kastas. Att kvinnor helt enkelt får lida mer än män i dagens samhälle. Jag hade fel.

Jag fick min uppenbarelse när jag för ett par dagar sedan vaknade men skavande känsla djupt nere i halsen. Näsan var täppt. Pannan varm. Hostade till. ”Aj, aj, aj”, gnydde jag och började vagga mig själv i sängen. ”Stackars mig”, tänkte jag.

EUREKA!

Allt blev plötsligt så tydligt och jag skrattade tyst åt mina forna tvivel – män blir manligt förkylda och inga pizzor i världen kan väga upp för det. ”Kvinnor blir precis lika förkylda”, tänker säkert många rödstrumpor då, men ni har fel. Åt helvete fel. De yttre tecknen är kanske de samma; ni snorar och tappar rösten och blir varma och allt det där, men allt är en illusion.

Jag har mången gång råkat på flickor som beklagat sig över att de är förkylda. Och var brukar de befinna sig då? I skolan! De står där med snor i hela ansiktet och förebereder sig inför nästa föreläsning. En förkyld man är inte i skolan. Han är hemma och feberyrar, hallucinerar, matvägrar och säger ”aj, aj, aj” och ”oj, oj, oj” varje gång han tvingas svälja. Därtill tvingas han genomlida det hela säkert två tre gånger per år! Perspektiv, någon?

Så kvinnor, med eller utan pizzor, tänk på de verkliga orättvisorna innan ni beklagar er över några smutsiga 1,3 %.


Typiskt fall av manlig förkylning

/Opo