trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Det var ungefär igår, jag var på jobbet som vanligt. Eller ja jobb och jobb, det är egentligen praktik och jag får inte så mycket betalt för det hela, kostar mig mest pengar faktiskt. Anyhow, som man så är man ganska så awesome vare sig man vill det eller ej, jag själv är inget undantag snarare mera awesome än det flesta. Hursom havar så bjöd gårdagen på något som fick mig att vara lite mindre awesome och framför allt lite mindre man, va fan hur är det möjligt tänker ni då (kanske ni inte tänker, nej vänta det gör ni!). Det finns lite saker som definierar en riktigt man:

- han vet hur man knyter en slips
- han är sällan (aldrig) sjuk, undantag förkylning
- han klarar allt själv och behöver inte be om hjälp
- han har inga svagheter

Tillbaka till igår. Igår gick den sista punkten på listan ovan till attack. Jag var inne hos en patienten för att kasta in lite piller i munnen på denne (sådant som sjuksköterskor gör). När jag står där inne på rummet känner jag hur det helt plötsligt helt utan förvarning börjar snurra i min skalle. Va fan hände där tänker jag och gör färdigt det jag ska och skuttar ut från rummet. Jag hinner bara komma ut ifrån rummet innan en sköterska ser att jag är vitare än ett lakan i ansiktet. Hon tvingar ner mig i en stol och ger mig något att dricka. Såklart sveper jag innehållet och gör mig redo för att arbeta direkt igen. MEN! Då säger hon åt mig att jag ska sitta och vila en liten stund. Motvilligt sätter jag mig igen. Någonstans här inser jag vad som håller på att hända, en kort stund av svaghet håller på att ploppa fram, fuck! Jag fokuserar hela kroppen på att bli awesome igen och att inte tillåta huvudet snurra. Ett nytt försök görs och jag reser mig upp. Känner direkt dock att det inte håller och sätter mig ner igen, det sög, orka vara klen som en tjej. Jag fokuserad mig efter några sekunder Barney Stinson style och blir awesome igen, går upp och arbetar vidare.

Mitt uppe i praktik

Im awesome

/Malenurse