trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om mode. För mig är det ju inte direkt svårt, det råkar nämligen vara så att det är jag som ÄR fashion. Till skillnad från dekadent gillar jag dock inte att mjölka, således levererar jag istället en skvätt originalitet.

Det jag tänkte skriva om är min lägenhet.

När jag först såg min lägenhet tänkte jag typ "fan vad najs!". Och alla som har varit hemma hos mig vet att detta första intryck inte ljuger, det är verkligen najs. Jag har ett skrivbord där man kan plugga (eller göra som jag; lägga fram lite svåra böcker så man kan imponera på gäster), jag har en soffa som skulle varit bra nog som den är, men förutom det kan man ju dessutom fälla ut den till en hejdundrande säng, och jag har också en underbar säng. Det låter kanske som om att lägenheten är perfekt? Det är den också.

Ett problem som jag dock vill ta upp är mitt förhållande till lägenheten. Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja, det finns ju liksom ingen. Hela historian är som en donut, eller kanske en vanlig cirkel. Eller ett jättejättelångt snöre så man inte ser varken början eller slut.

Men vi kan som exempel ta en dag när jag har varit i skolan. Jag kommer hem sådär lagom, lagar något lätt eller tar en frukt, kollar igenom några hemsidor, läser några sidor, kollar en film, lagar middag. Sen kollar jag på klockan: 03:47

"Men vafan!", tänker jag då. "Jag har ju skola imorgon vid tio! Raaaah!". Sen är det liksom kört. Sen är jag inne i det. Nästa dag vaknar jag runt 14, alla lektioner är slut. "Inte hela världen", tänker jag. "Jag kan ju bara läsa lite och ta igen det, inga probs.". Så jag läser mina böcker, äter, tränar lite taekwondo, mår bra. Sen kollar jag klockan: 06:15

"Okej. Okej okej. Eller vänta lite, inte okej kanske?". Det är nu det börjar bli riktigt jobbigt. Min lägenhet har gått från ett schysst ställe och en kamrat till THE FUCKING TWILIGHT ZONE! Man kan lämna stället, men eftersom man ändå kommer tillbaka sitter man i dess våld. Tiden går bara, man blir liksom helt efter och före. SAMTIDIGT. Och jag vet inte hur man löser det.

För en gångs skull kan det faktiskt vara jag som är den felande länken i förhållandet. Killen som bodde här innan mig sa ingenting om att lägenheten skulle fuckat upp hans dygnsrytm och betett sig skumt. Iofs kommer nog jag inte berätta det när jag flyttar heller. Man kanske kan lösa problemet genom att skärpa sig eller något, men det är en av mina få svaga sidor. Dessutom har jag en så klen alarmklocka, man vaknar aldrig av den. Och när man väl vaknar så somnar man direkt och glömmer att det har hänt.

Nu är det iaf så här: klockan är 00:10, jag funderar på om det lättaste sättet att komma i fas igen är genom att inte gå och lägga sig alls. Jag har nämligen ingen skola imorgon, så jag behöver ju inte vara alert. Sen kan jag gå och lägga mig vid 17-18 imorgon och vakna utvilad lagom till skolan på fredag. Eller funkar det så? Får väl se.

//danwar