trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Snön har redan fallit ett par timmar, det ligger ett täcke över hela området. Byggnader, vägar, gräsmattor. Allt var höljt i detta lätta, vita ludd som blåser runt och samlas i drivor. Det är redan så mörkt som det kommer bli denna natten.

En bil stannar vid skolan. Eftersom det är söndag har den stått öde några dagar, men redan dagen efter kommer den sprudla av liv igen. Men ingen av dem som kommer att vara på skolan, varken lärare eller elever, har något att göra med det som ska hända.

Bilen slår av motorn, släcker lyktorna. En kille kliver öppnar förardörren och kliver ut. Han har inte på sig mycket; träningsbyxor, en uppknäppt jacka, tygskor. Men han vet att han snart ska kliva in i bilen igen, han bryr sig heller inte om ifall vätan från snön skulle tränga igenom det tunna tyget i skorna. Han går fram emot den första byggnaden, snön är helt tom på spår förutom hans egna. Han går runt hörnet på byggnaden och stannar. Han ser sig runt. Det finns en del hus runtom, men lamporna från dem och skolan har ett dämpat sken tack vare snön. Han tar upp händerna ur fickorna. Den vänstra är tom, men den högra håller i en bunt med papper. Fyra för att vara exakt, prydligt vikta. Handstilen på dem är också prydlig, och mycket välbekant. Orden som är skrivna har han läst många gånger förr, hur många vet han inte. Det är han själv som har skrivit dem, och han ångrar det inte. Däremot önskar han att det orden handlar om aldrig hade inträffat, att han hade sluppit skriva dem från första början. Det sägs att svåra prövningar ska göra människan starkare. Han har aldrig betvivlat detta, han tycker bara inte att det var värt det. Hur som helst har orden tjänat sitt syfte.

Han flyttar över pappersbunten till sin vänsterhand. Han sträcker på nytt ner sin högra hand i fickan, denna gång tar han upp en ask tändstickor. Han skulle hellre ha en tändare, men han hittade ingen. Han flyttar sig lite för att det inte ska blåsa så mycket på pappersbunten och tänder en tändsticka.

Arken är tjocka. Det är inte vanligt papper, och de är inte gjorda för att brinna. Han håller tändstickan mot kanten av papperet och det börjar glöda. Glöden äter sig nedåt, det papper som bränns blir snabbt bortblåst. Så slockar tändstickan. Även av detta lilla motstånd ser man hur frustrationen väcks till liv, hans ögon tåras. Han ser sig runt igen. Undrar vad någon skulle tro om de såg honom stå där vid skolan och se flammor vid hans händer. Så skjuter han bort oron. Han har sett fram emot detta, varje minut som går är en minut för mycket. Han öppnar asken igen, tar en ny tändsticka och för den till plånet. Denna gången går det lättare, lågorna fäster sig snabbt vid papperet. Det fräser när lågorna möter de små snöflingor som kommer i deras väg. Han ler, blir uppslukad av tanken på frihet. Faktiskt så fängslad att han andas ut häftigt när han bränner sig och släpper papperet. Han för ett finger till munnen och tittar på papperet där det ligger i snön. Snart är det bara svarta flingor som yr runt, blandas med de vita. De dansar och sprider sig i vinden. Han följer sina egna spår tillbaka till bilen, en aning lättare än när han gick samma väg tidigare.

Imorgon är det en ny dag.

//danwar