trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Ödmjukhet är tydligen något som ska vara bra. Man ska vara ödmjuk mot sina medmänniskor.

Det enda jobbiga jag ser med detta är att det ska vara så jävla svårt! Visst, det är lätt att vara ödmjuk om man är en vanlig medel-Svensson, men om man är fullkomligt awesome som jag är det ganska svårt. T.ex. idag på busshållplatsen. Jag står där, väntar på bussen som vanligt. Folk kommer och går, som vanligt. Och för nästan varenda människa jag ser tänker jag bara "vilken jävla looser". Men är det verkligen mitt fel? Om de ville att jag skulle vara ödmjuk kan de ju t.ex. klä sig snyggt, plugga på en respektabel utbildning och/eller vara lite bra? Det skulle göra saken så mycket lättare! Nu ska jag bara klargöra att jag inte har sagt att även om de uppfyller dessa kriterier så blir de okej. De blir bara lite bättre. Bra jobbat för att vara du, liksom.

Idag på busshållplatsen anlände ett alldeles utmärkt mongo. Han såg efterbliven ut. Inte på det sett som någon stackare med erkänt medicinskt handikapp ser efterbliven ut, utan på det sätt en dålig kille som tror att han är bra ser efterbliven ut. Han stegar bestämt omkring i väntan på bussen, ingen tar miste på att det är han som äger det här stället. Här är han kung. Han har på sig skinnjacka (vanligtvis ett plagg för loosers) och har med sig en plastmapp med papper (troligtvis specialuppgifter från ett gymnasieprogram för mindre begåvade individer).

Bussen anländer. Jag, och ungefär tio människor till, har stått och väntat på bussen längre än den här killen, och det skulle ju inte vara mer än rätt om vi då går på före honom. Men vi räknade ju inte med att han var kung.

Jag och en tjej som ser bussen komma på avstånd har gått fram och ställt oss där bussen brukar stanna. Vi står som civiliserade människor i en kö, hon före mig. De andra på busshållplatsen börjar rätta sig efter normen för att falla in bakom mig. Men inte kungen, icke då. Han tänker inte nöja sig med att stå i kö på sin busshållplats. Han tänker gå på först. Inte tvåa eller trea, först. Han går med bestämdare kliv än någonsin och ställer sig snett framför tjejen. Bussen stannar, dörren är rakt framför tjejen. Killen ser förvånad ut, vet inte busschauffören att det är han som är kung? Man ser dock att han gör sig redo för att, om nödvändigt, med våld kliva på bussen först, han liksom ställer sig redo och spänner sig en aning. Bussdörren går utåt och sedan bakåt. Rörelsen är perfekt. Dörren nuddar kungen som tappar sin plastmapp och alla sina papper. Karma much?

Men jag klandrar inte killen för hans sätt. Det är ju så lätt att bli förvirrad i dagens samhälle, där man sitter och kollar handbolls-EM och reklamerna snurrar runt med vanliga konsumtionsvaror och UNICEF om vartannat. "Vilken röra!", som Merlin skulle ha sagt.

//danwar