Idag slogs vi.
Jag, danwar, Skruf och lakimies har nämligen börjat i Taekwondo och målet med vår träning är att anordna en turnering där vi besegrar instansen i Umeå (som börjat träna Karate). Vi möttes upp på klubben och såg säkert rätt bortkomna ut där vi satt utan dräkter och trängdes på en liten bänk medan häftiga fortsättningsgruppen värmde upp.
Många av dessa gul- och vitbälten såg synnerligen stöddiga ut och var tydliga med att visa hur en rak magspark minsann skulle se ut. De trodde säkert att vi var väldigt impade, men de hade ingen aning om att den där bänken just där och då värmdes upp av framtidens elit inom kampkonsten.
Som en liten parentes kan tilläggas att ett av dessa gulbälten är granne till mig och har kört på Skruf.
Hur som helt inleddes träningen med lite touch-sparring och jag parades ihop med ett litet kraftpaket som tidigare tränat där ganska länge och nu var tillbaka.
Han anade inte att just touch-sparring råkar vara barnkaratens (Edit: Opooa har brunt barnbälte i karate) signum och att det kombinerat med min överlägsna räckvidd gjorde honom till en liten bitch mig att slapa omkring.
Vad jag däremot inte visste var att den lilla kondition jag en gång hade nu var borta till följd av nästan tre års total köttslig försummelse. Efter att ha gått fullt ut i tio minuter mot honom började det svartna för ögonen och jag mådde riktigt jäkla illa.
Viss räddning kom i form av teknikträningen (där Skruf fick rikligt med beröm) vilket lät mitt hjärta varva ner lite, men snart var konditionsträningen igång igen och jag kände hur spyan låg på lur alldeles nedanför halsen, något som lakimies hade mycket roligt åt. Men jag bet ihop (maskade) och lyckades slutföra passet, om än med väldigt lite heder i behåll.
/Opooa
I Spotify just nu:
Äh, vem bryr sig.
