Att känna sig som en celebritet
Ibland känner man sig som en kändis, och det är skönt. Man är lite bättre än alla andra helt enkelt. Jag har ett sånt moment som är underbart! Det var inte under mina glada tonår när folk kände till mig som The Globe. Det var inte när Anna Ternheim spelar Lovekeeper för mig, inför ett fullsatt Konserthuset 2006. Det var inte de gångerna otaliga bandmedlemmar kommit fram till mig och sagt; "Det är ju du! Häng med på efterfest". Det var inte då jag inför en fotografering blev upphämtad med limousine på flygplatsen i New York. Det var inte då jag fick ligga på grund av min Far Above-t-shirt (Tack Ebbe, btw!).
Det var när jag gick in på pizzerian vid Järntorget, där jag kallas Vesuviomannen - en trogen stamkund kring halv fyra på lördagmorgon - och det inte finns någon deg till fler pizzor, varpå pizzagubben tar en Vesuvio från en annan besökare och ger till mig och vänligt men bestämt konstaterar att den andre gästen får beställa kebab istället. Det var det bästa jag varit med om.
I Spotify just nu:
Brahms - Hungarian dance no.9
Och med detta inlägget krossar vi barriären för 400 inlägg. PANG!
Ninja
Tack för kommentaren :) Jag har faktiskt läst Anne Rice böcker, och sett Underworld filmer, Dracula filmer, två säsonger av True Blood (inte en) :p, lost boys, och en massa annat. Men har inte läst Dracula eller sett Nosferatu faktiskt :( Men Nosferatu filmen ligger definitivt på listan. Hr bara varit tveksam i och med att den är rätt gammal. Men det kanske var fel att tänka så. Kanske ser den efter min tenta! :)
