trippelsparv - plundra i dagsljus, göm er på natten!

Jag ser ondskefull ut. Jag får ibland höra det ibland. Människor jag nyligen träffat konstaterar häpet för mig att jag minsann inte alls var lika dryg som jag såg ut. Folk på stan viker förfärat ned blicken när jag möter deras, eller kontrar – om de är mer krigiskt lagda – med en riktig ”muckar’u?”-uppsyn.

Till och med min egen mor kan apropå ingenting utbrista: ”Men är du arg på mig?”

Alldeles spak blir jag varje gång.

Medveten om det här brukar jag höja ögonbrynen (på det där snälla sättet; tänk McDonald’s) och flina som ett litet psykfall när jag möter folk som ännu inte känner mig.  Le Imbecill vill jag kalla posen.

Funkar nog helt okej, men det är alldeles för krävande för att jag ska orka bränna av den mot precis alla, och den är därför reserverad för pensionärer och ytligt bekanta tjejer. Kanske en smula paradoxalt i det senare fallet, med tanke på att le Imbecill faktiskt är mindre tilltalande än ”ondskefull” för det motsatta könet.

Oavsett vilket fick jag nyligen höra något som tvingar mig att revidera min taktik:

Det finns ett flickebarn i min nya klass (på 250 pers), vi kan kalla henne Stockholm, som jag på intet sätt kommunicerat med. Jag tror aldrig att vi har fått ögonkontakt och jag visste egentligen inte att Stockholm existerade innan jag hörde det här.

Den här tjejen har i alla fall på ett eller annat sätt kommit i vägen för min ofrivilliga vrede. Det som skiljde Stockholm från andra var att hon inte nöjde sig med att för konstatera ”Oj, han såg ju lite arg ut. Hans hund har kanske dött. Eller så blir han slagen hemma.”, utan den här tösen går så långt att hon tar upp ämnet med lakimies eftersom hon sett att jag brukar umgås med honom.

 Vad säger hon till honom då? Att jag ser arg ut? Farlig? Frågar hon varför? Nej, hon kallar mig elak översittare rakt av.

Elak. Översittare. Ser jag ut som en sådan? Utstrålar jag översitteri så till den milda grad att totala främlingar måste ta upp det med min vänner? Det vill jag ju inte göra, för jag är verkligen inte elak. Faktum är att man får leta efter en blödigare man än jag. Jag får för bövelen dåligt samvete efter att ha dissat dekadent när det var han som började (och jag ändrade precis ”helvete” till ”bövelen” eftersom jag inte gillar att svära).

 
Jag ska därför träna på att se snäll ut:

Där är utgångspunkten. Ser väl ut som en rätt trevlig trevlig kille? Jaja, har redan konstaterat att andra inte håller med.
Lakimies förslog att jag skulle le lite mer. Man ser nämligen alltid trevlig ut när man ler:



Ja, sedär, vilken skillnad. Det där är en kille jag utan bekymmer skulle lämna ensam med en hundvalp. NOT.
Ser ju helt livsfarlig ut. 

Nä, jag tänker bygga upp min mjölksyratolerans köra vidare på på en permanent le Imbecill:




Och Stockholm, till dig har jag utvecklat en alldeles ny pose:

Förlåt.

/Opooa