En empirisk undersökning av världen utanför.
Utanför min dörr det vill säga. Jag var idag på ett slags jippo där folk lägger skräp på bord och tar betalt för det. Alla möjliga skumma figurer är på denna "loppis". Jag såg oändligt många knasäckel där, och jag tänkte gå igenom dessa.
Rullstolstanten: Hon hojtar och gormar på barn som stått på samma ställe i mer än en sekund (notera: barn är alla under 80). Hon har en assistent som hon hatar, och hon sliter i kläder som folk redan håller eller har betalat för.
Fake-bratsen: Killarna som rör sig i flock kring den smutsiga marknaden "loppis". De liknar rullstolstanterna, bara det att de inte har någon rullstol eller kallar folk för barn. Kläderna som de letar efter är använda märkeskläder som man kan fynda för en tia. Hemskt.
Prutkvinnorna: De har oftast slöja på sig och har femhundra barn med sig i koppel. Pekar på en tv som någon vill sälja för hundra spänn (bra pris faktiskt, den var bra) och de viskar lite försynt: "Jak har en tiah". Dessa prutkvinnor kommer aldrig därifrån med mer än lite krimskrams som vi vanliga dödliga hade föraktat och slängt.
Ghettogubbar: Det är gubbarna som alltid är på "loppis" med sina respektive. De står halva tiden utanför och röker och pratar allt annat än svenska. När de väl är inne så skrattar de högt över barn och tanter som ramlar, eller står böjda över bord och kritiskt granskar något som hade kunnat komma ifrån hemlandet. De gillar det. Jag skall bli ghettogubbe. Lätt.
Denna undersökning gav mig åtta böcker för åtta spänn och lite kalla kårar då det är damer som frågar mig om jag vill sälja min skit som jag precis köpt. Jag måste gå dit fler gånger, man går in i ett annat land, man blir lite smutsig. Man börjar lukta gammalt vindsutrymme och börjar omedvetet pruta. Om cirka 60 år är jag en ghettogubbe som står och skrattar åt framtidens dekadens.
Men tills dess kvarstår jag som obekväm svensk, som innerst inne önskar att man kunde ta steget att skrika lite åt någon.
Over and out.
Madman - Den galne
Rullstolstanten: Hon hojtar och gormar på barn som stått på samma ställe i mer än en sekund (notera: barn är alla under 80). Hon har en assistent som hon hatar, och hon sliter i kläder som folk redan håller eller har betalat för.
Fake-bratsen: Killarna som rör sig i flock kring den smutsiga marknaden "loppis". De liknar rullstolstanterna, bara det att de inte har någon rullstol eller kallar folk för barn. Kläderna som de letar efter är använda märkeskläder som man kan fynda för en tia. Hemskt.
Prutkvinnorna: De har oftast slöja på sig och har femhundra barn med sig i koppel. Pekar på en tv som någon vill sälja för hundra spänn (bra pris faktiskt, den var bra) och de viskar lite försynt: "Jak har en tiah". Dessa prutkvinnor kommer aldrig därifrån med mer än lite krimskrams som vi vanliga dödliga hade föraktat och slängt.
Ghettogubbar: Det är gubbarna som alltid är på "loppis" med sina respektive. De står halva tiden utanför och röker och pratar allt annat än svenska. När de väl är inne så skrattar de högt över barn och tanter som ramlar, eller står böjda över bord och kritiskt granskar något som hade kunnat komma ifrån hemlandet. De gillar det. Jag skall bli ghettogubbe. Lätt.
Denna undersökning gav mig åtta böcker för åtta spänn och lite kalla kårar då det är damer som frågar mig om jag vill sälja min skit som jag precis köpt. Jag måste gå dit fler gånger, man går in i ett annat land, man blir lite smutsig. Man börjar lukta gammalt vindsutrymme och börjar omedvetet pruta. Om cirka 60 år är jag en ghettogubbe som står och skrattar åt framtidens dekadens.
Men tills dess kvarstår jag som obekväm svensk, som innerst inne önskar att man kunde ta steget att skrika lite åt någon.
Over and out.
Madman - Den galne
Kommentarer
Trackback
