Politisk blogg?
Hur som helst. Det som kommit till min uppmärksamhet på senare tid är Lars Vilks. Jag kom först i kontakt med denna mannen genom hans konstverk i Kullaberg, Nimis och Arx. Jag var då inte särskilt gammal, och tänkte inte mycket på budskapet i konstverken, jag imponerades mest av deras arkitektur och utseende. Det hela blev ju knappast sämre av att Nimis är en våt dröm för en pojke som gillar att klättra i träd. Jag läste lite mer om konstverken och fann att Vilks utropat platsen kring konstverken till en självständig stat. Jag förstod inte riktigt syftet med detta heller, men då ingen tog skada av det tyckte jag att det var en ganska kul idé. Staten, som för övrigt heter Ladonien (eller på engelska, Ladonia), har en hel del medborgare som verkar ta det hela mest på skoj, och en del som verkar mest knepiga och lite egendomliga. Men ändå ganska roligt.
Ett par år efter mitt första besök vid konstverken hörde jag återigen Vilks namn yttras. Det var nu i ett annat sammanhang, men även denna gången var ämnet konst. Åtminstone för en stor del av världens befolkning. En annan, även den stor, del av världens befolkning ville inte benämna det som konst. Verket jag pratar om är nämligen Muhammed som rondellhund. Ni förstår kanske själva vilken del av världens befolkning jag då pratar om. Jag är inte säker på när verket publicerades, men protesterna i Pakistan bröt ut den sista augusti 2007. Efter att dessa tystnat något har det varit, så vitt jag vet, ganska tyst kring händelsen.
Tills nu. Som många vet var det tidigare i veckan, händelsevis på min födelsedag, ett föredrag som skulle hållas i Uppsala. Det var återigen Vilks som figurerade som någon slags förespråkare för yttrandefriheten vs. islam. Föredraget spårade ur, och jag sitter nu och läser följderna av det hela:
På Facebook har det skapats grupper. Det finns grupper som stödjer Vilks agerande och tycker att yttrandefrihet är bra, det finns också grupper vars främsta mål är att hetsa andra till att mörda Vilks, anhängarna av de senare köper inte riktigt att man kan ha både yttrandefrihet och en stark tro.
På Flashback har det skapats trådar. De flesta trådarna jag läst är reaktioner på grupperna på Facebook. Det sorgliga är att jag här märker att många, människor som jag trodde var ganska lika mig själv, reagerar precis som de mer extrema grupperna på Facebook.
De skriver direkt när de läst vad deras "motståndare" tycker. De svarar hårt och utan eftertanke. De tillför hat.
Många som ger sig in i diskussionen verkar mycket unga. Det är jobbigt att dessa unga, och ofta dåligt informerade (en tjej skriver t.ex. att Vilks har skapat konst som framstället Muhammed som homosexuell, när detta i själva verket var alster av konstnären Sooreh Heras), människor blir ansiktet för hela deras kultur gentemot resten av samhället. Resten av samhället tror alla bakom detta ansikte beter sig likadant och cirkeln är sluten.
Vilks konst verkar inte lika rolig nu som den var när jag var liten. Jag skrattar inte längre av förtjusning när jag ser den, för den har nu fått en betydelse för mig. Rondellhunden betyder på något vis ondska, trots att den skulle förespråka något så bra och självklart som yttrandefrihet. Personligen har jag alltid tyckt om yttrandefrihet. Trots att många åsikter som jag kunde varit utan har yttrats så känner jag ändå att denna frihet har fört med sig något gott. Däremot känner jag att jag kunde ha levt med att yttrandefriheten var begränsad, att den var en slags frihet inom ramar. Det är okej med mig om jag inte får skämta om Muhammed, jag ser inte hur mitt liv skulle få ett radikalt uppsving genom detta. Det är okej med mig om jag inte får rita ner min bild av Muhammed, det har i vilket fall aldrig fallit mig in att göra. Jag förstår inte att detta är något man måste utmana, något som man bara inte kan acceptera. Känner folk verkligen att samhället är så perfekt i övrigt, att denna lilla skavank är det viktigaste som finns? Är det verkligen så viktigt att kämpa för? Även jag skulle kunna tänka mig att rita av Muhammed i ren protest, men det finns ett par andra problem jag skulle vilja ta tag i först.
danwar
Dagens Jackan
Jackan, stormandes mot dörren: Det är BRA om man är överens.
/Opo
Bajskorven som inte går att spola ner.
Idag diskuterade vi samtalslära - vad det finns för samtal, vad som skiljer dem åt och diskuterade hur kön, ålder, auktoritet och så vidare påverkar samtal. Vi behandlade allt från kollegorna i fikarummet, till chefens utvecklingssamtal med den anställde och samtalen i sammanträdesrumet, och de kanske mest hatade; Början-på-festen-samtalen och den gamla bekanta man inte har något gemensamt med och inte vill träffan som man träffar på stan som såklart alltid vil gå ut och ta en öl, eller ännu värre - höras på Facebook.
Trots det goda vädret, och faktumet att jag faktiskt hade min bäda med mig beslöt jag mig för att ta bussen hem. Det är ju uppförsbacke. Vid busshållplatsen står en kurskamrat - den mest frustrerande människan jag någonsin träffat i hela mitt liv. Jag har från avstånd sett hur bussen redan gått och att hon står där och väntar, så jag skruvar in mina hörselsnäckor till min mp3spelare så djupt in i min öron som det bara går. Jag vill inte prata med människan. Jag går fram till Umeås kollektivtrafiks idiotiska tidtabell för att undersöka när nästa buss kommer för att ta mig hem till soffan och den verklighetsflykt som är Star Trek: Voyager. Då börjar hon prata. I periferin ser jag att hon är riktad mot mig och över mellan sångpartierna i Norma Jeans Birth of the Anti-mother förstår jag att det är mig hon försöker prata med. Jag vill inte prata med henne, jag vill inte veta något om henne och hennes sketna liv, om hon mot all förmodan har ett. Hon börjar vifta för att påkalla min uppmärksamhet. Resistance is futile. Jag tar ut ena snäckan ur mitt höger öra och hon börjar säga saker till mig. Hon är en besserwisser av rang, och som de flesta sådana som har ett behov av att hävda sig och försöka visa sig bättre än andra, har hon såklart inte en aning om något hon pratar om. Vem fan är du? Låt mig vara. Allt jag hör är bajs, bajs, bajs.
Jag försöker avsluta samtalet, jag provar alla tekniker jag kan. Det går inte. Jag skruvar i snäckan i örat igen, men hon ger sig inte. Jag ställer mig på brädan och sparkar iväg till den halvt nedmonterade parkbänken några meter bort. Hon följer efter. Hon ger sig inte. Hon har bestämt sig för att hon skall prata, och hon skall prata med mig. Hon är bajskorven som inte går att spola ner.
Då kommer bussen. Deus ex machina.
Ninja, out.
De tolv sparvarna
Som trippelsparv är man lite mer än en vanlig dödlig; en trippelsparv är intelligent,
vacker, humoristisk, atletisk, sofistikerad, rik och inte minst ödmjuk.
Många undrar säkert hur dessa superindivider har formats och hur de sedan
enats under samma flagg. Vi ägnar därför en stund åt att
försöka klargöra detta.
De första åren
Egendomligt nog tycks ingen sparv minnas sin barndom. Bilden ovan på
Ninja ger vissa ledtrådar om att tiden, då som nu, fylldes med öl och bröst.
Skolgången
De tolv sparvarna började, då helt ovetandes av varandra, på en liten skola i utkanten av Göteborg. Lärarna upptäckte förvisso snart att det var något alldeles extra med pojkarna:
Murse kunde göra supernabba piruetter i flera timmar och samtidigt se jättearg ut.
Charlie kunde fräsa som en tiger.
Madman kunde föra konversationer med sig själv utan att ens öppna munnen.
Kapten kunde simma på land.
Shredder kunde äta sand.
Stins kunde använda pilbågar på sätt som ingen tidigare vågat drömma om.
Mr. Pink kunde dra benen av spindlar och samla de handlingsförlamade små kropparna i en liten burk.
danwar kunde smita iväg till det närliggande dagiset där han brukade känna på de allra minsta.
dekadent kunde misstas för att vara en av de allra minsta.
Ninja kunde känna på vem som helst.
Opo kunde vara adopterad.
N-Dog kunde ha rött hår.
Det hölls många möten, och snart beslutades det att man skulle samla dem i en och samma klass. De valde att kalla dem
specialklassen; en klass så speciell att det inte ens behövdes några betyg. En klass så speciell att de fick fem speciallärare. En klass så speciell att alla barn fick bära en gul reflexväst hela dagen.
Sagt och gjort; de blivande sparvarna enades och snart kunde man se dem – i sina gula västar – demonstrera sina specialegenskaper i en gudomlig symbios.
/Kapten och Opo
Hitchcock.
Tobleråne
//El Callemaestro
dekadent ber lesbianerna om ursäkt
det framkom bland kommentarerna till mitt förra inlägg att det inte uppskattades utav alla.
↓
http://trippelsparv.blogg.se/2010/april/for-cancer.html#comment
om det var ellen degeneres själv eller bara en "allmän rättskämpe som slår mot onskan där han/hon finner den" som har varit inne och gjort världen till en tolerantare plats med sina finfina kommentarer framgick dock inte, då allt skedde anonymt.
att personen i fråga väljer att inte ta äran för sina goda gärningar ökar bara min respekt för denne, och är förmodligen en bidragande anledning till att jag tog åt mej av kritiken på det starka sätt jag nu gjorde.
som den upplysta människa jag nu blivit skulle jag därför vilja sona mina synder och gå ut med en offentlig ursäkt angående tidigare inlägg.
det finns inget jag kan säga som helt och hållet ursäktar vad jag gjorde. jag hyser personligen inget agg mot vare sig ellen degeneres eller portia de rossi, och det var verkligen inte min mening att förtörna ngn.
att jag var bara ute efter lite passande bilder och de var de enda som kom upp på sökningnen "butch lesbian threatening to eat movie star" rättfärdigar inget.
jag kan bara hoppas att ellen och portia förlåter mitt lilla snedsteg och förstår att jag gjorde det utan ont uppsåt.
jag hoppas även att den anonyme världsförbättraren kan förlåta mej, för att veta att det ngnstans sitter en bitter liten människa och ogillar mej för vad jag skriver på söndagsmornarna är bara mer än jag klarar av.
// en ångerfull (och måttligt bakfull) dekadent
(edit: inlägget har skrivits i extra långsamt tempo för att inte ironin skall gå förlorad för de mindre begåvade)
Peacock på en torsdag
Peacock var inte särskilt imponerande igår, men ganska mysigt. Det fräckaste på hela stället var ju stämpeln, har alltid gillat den symbolen. Och man ska nog inte vara så jättenöjd om ens gäster har åsikten att stämpeln är det bästa. Men tänk er denna som stämpel liksom:
När jag kom hem satt jag vid datorn en stund. Hörde lite tjoande utanför fönstret och så lät det som om någon var på min utemöbler. Jag drog på min hårdaste min och drog upp persiennen. Visst, där står fyra fulla puckon och pillar på mina stolar. "Jävla spanjorer, ge fan i att bli fulla och pilla på mina möbler", tänkte jag. En av dem fick syn på mig och knackade sina kompisar på axlarna och pekade på mig. Alla, utom en, såg plötsligt väldigt kontrollerade ut. De som sansat sig drog iväg sin kompis till andra sidan gatan, där de tydligen bor. Han som inte sansat sig gjorde lite provocerande gester, jag har ingen aning om varför. Ibland hatar jag verkligen utbytesstudenter.
För en stund sedan funderade jag över vad som händer idag. dekadent har tagit sig för att planera, vi får väl se hur det går. Efter denna tanke drack jag lite blåbärssoppa, rapade fish. Nu är det dags att dammsuga. Yay.
//danwar
Josef sexuellt trakasserande lampor på Peacock Dinner Club
Superfrankenkjellander eller superhjälte?
Madman presenterar!
1862 dog baseballspelaren Jim Creighton av att han svingade sitt baseballträ för hårt. Vad hände? Svingen gjorde att hans blåsa sprack, ruggigt.
1911 dog allas våran destillerare Jack Daniel på ett minst sagt konstigt sätt. Han gick upp en morgon, var förmodligen på lite dåligt humör, för att se efter vad han hade i sitt kassaskåp. Vad hände sen? Han fick inte upp låset, blev riktigt arg och sparkade på kassaskåpet. Resultat? Han dog av blodförgiftning som startade vid hans tå.
1926 dog legenden Harry Houdini. Enligt sägen kunde han ta hur hårda smällar som helst på kroppen, förutom huvudet. När en boxare ville prova så gick han med på detta, han var ju köng! Med tanke på att boxaren bara var amatörboxare tänkte han väl "det är nog rätt lugnt". Ett par dagar senare dör han av att hans blindtarm hade gått sönder, förmodligen av slaget i magen.
1930 dog fången Willian Kogut på San Quentin. Detta hade han planerat väldigt noga, han tog sitt liv med saker som han hade i sin cell; flera kortlekar, men bara de korten som innehöll rött bläck, då de på den tiden innehöll nitrocellulosa, som kunde ge en explosiv effekt när de var blöta, och var brandfarliga. Korten lade han i ett rör som han satte fast med en kvast (fattar inte riktigt hur). Andra änden av röret ställde han över ett sorts element och andra änden lade han vid sitt huvud. När röret blev varmt och vattnet blev ånga, blev trycket så stort att bitar av kortlekarna flög ut ur röret med så stor hastighet att de borrade sig igenom hans huvud, vilket orsakade hans död. Han hade skrivit ett självmordsbrev också, där det stod att han är den ende som kan straffa sig själv för sina brott.
Smaskens!
1941 dog författaren Sherwood Anderson på en fest när han lyckades svälja en tandpetare. Partytrick?
1943 kritikern Alexander Woollcott av en hjärtattack, live i TV under en hätsk diskussion om Adolf Hitler.
2005 dog Lee Seung Seop av svält, efter att ha spelat starcraft i 50 timmar på ett internetcafé, hardcore gamer.
2008 dog affärsmannen Gerald Mellin på ett riktigt snyggt sätt. Hans fru hade lämnat honom, så han kände att han inte hade så mycket kvar. Han band ett rep vid ett trä och band den andra änden runt sin nacke, sedan satte han sig i sin Aston Martin DB7 och körde i full fart, när repet tog slut föll hand huvud av. Pretty hardcore där.
2009 dog studenten Vladimir Likhonos av att han under ett experiment doppade ett hemmagjort tuggummi i explosiva ämnen, som han förmodligen trodde var syra. Detta skapade en reaktion, det blev en jävla smäll. Tuggummit exploderade och smällde av hans underkäke och det mesta av den undre delen av ansiktet.
EDIT: Han skulle doppa det hemmagjorda tuggummit i någon sorts citrussyra, för att ge smak. Fail.
Oj, det blev ett par. Nu ska jag plugga igen.
Till nästa gång:
Jag är Madman, it's what I do.
för cancer!
till att börja med så måste jag visa vad jag fick för verifieringstext när jag skulle kommentera förrförra inlägget.
här är det: 
förväntar mej inte att ngn annan än madman ska förstå, men å andra sidan så har jag väl lärt mej att inte förvänta mej så mkt av folk i allmänhet. gud va dumma ni är.
anywho så sprang jag cancermilen i går tillsammans med mr.pink och danwar och ett antal andra trevliga välgörare. det tog ca 2 timmar (för cancer). vi rökte ca 2 paket cigg (för cancer). vi hann svänga av och gå på systemet innan det stängde (typ 50m extra! för cancer). åt dessutom 2 cheeseburgare under loppet (för kolesterol?). mr.pink blev grov i mun och sa ngt i stil med att det inte längre är socialt accepterat att kidnappa barn efter hela Engla-grejjen (för cancer). dessutom kissade hunden hela tiden och jag va jättetörstig (det va inte för cacer utan bara kuriosa).
hur detta leder mej in på lesbiska är för de flesta ett mysterium, men eftersom de flesta dessutom saknar möjlighet att redigera i mina inlägg så får ni väl helt enkelt leva med det. sug på den!
grejjen med lesbiska är att de alltid kommer i sjukt udda par. att man aldrig får se de där supersnygga tjejerna som finns på film på internet är väl okej, men att man aldrig ser de stereotyp-feministiskt orakade träsktrollen tillsammans är ju bara skumt. istället så ser man en av varje.
den ena tjejen ser alltid relativt bra ut, typ som portia de rossi:
man tänker: shit hon ser ju helt okej ut, hon ska väl ändå inte ha så stora problem att hitta sej en karl. men vad gör hon? jo hon går och gifter sig med:
ellen degeneres!
här har man inte tid att tänka. man gör automatiskt korstecken och skricker "vik hädan träsktroll"
hur är detta möjligt? varför blir så udda typer ihop? det här är inte disney, skönheten blir inte ihop med odjuret bara för att han har sjungande möbler i den verkliga världen. det måste vara ngt annat som spelar in.
detta ngt annat är givetvis tvång.
om man tittar riktigt noga kan man tom se att hon har en pistol:
slutsatsen man kan dra är helt enkelt att det bara finns hälften så många lesbiska som man egentligen tror. den andra halvan blir bara tvingade. synd!
nu har jag mixtrat med bilder och nästan glömt vad allt jag skrev handlade om, men jag tror att jag kom fram till att lösningen på allt är att tvångsraka alla korta butchiga tjejer under armarna (för cancer).
om jag hinner ska jag lägga upp en fin översikt över lesbiska frisyrer, men nu frukost (för cancer)!
//dekadent
Hopprep.
Jag har kommit med ett exempel innan, som var det ultimata, men hör och häpna: Jag har fått nys om ett nytt och råcoolt sätt att dö på!
Det gäller bara att följa ett par enkla steg:
1. Ha ett hopprep i beredskap
2. Var i närheten av ett träd som ligger vid en cykelbana
3. Ät en kokt med mos, mycket senap och en skvätt ketchup
4. Bind fast ena änden av hopprepet (ett långt är att föredraga).
5. Svälj den andra änden av hopprepet
6. Göm dig i busken på andra sidan cykelbanan och vänta.
Vad kommer nu hända?
Det skall jag berätta. När det kommer en cyklist förbi i full fart så kommer din strupe och din magsäck hamna på cykelbanan, och om du siktar noga kommer den hamna bredvid den intet ont anande cyklisten.
Varför korv med mos undrar ni då? Jo, det är bara för att ge maginnehållet en riktigt jävlig färg.
Slutet awesome, allting awesome.
Madman
Madman is här.
Anywho, i awesomenästet där glada sparvar gäckar i norra Sverige har vi blivit lata. Ninja uppdaterar inte bloggen varje dag, Shredder är inte BK-monster riktigt än och jag själv är jävligt lat, in i helvetes jävla lat. Vad hände?
Förklaring följer inte, för jag vet inte.
Bloggen har tappat lite affektionsvärde tror jag. Blondinbella har använt sig av Jedi mind trick på Malenurse, Dekadens har stannat i växten, Opooa har gömt sig, Danwar solar sig någonstans, Kuma blev bannad från arenan och vad händer sen?! Jag får lite panik. Alltså vill jag att folk skall anstränga sig lite, så lovar jag att göra det också.
Med andra ord; skriv i bloggen lite mer, jag har ingen fritid/fantasi.
Igår såg jag en kille som lyssnade på Heavy Metal Farmer och sjöng med i den tysta salen, även kallad Röda Rummet i skolan. Han fick ett par tillsägningar av irriterade plugghästar, men jag bara skrattade. För det var kul, han kunde inte growla, han liksom kved.
Jag vill sända lite kärlek hem till Göteborg, ni är också rätt awesome.
Men i Umeå finns det heliga triumviratet, som i folkmun kallas Mad Shredding Ninja-man, så kom hit, ni blir mer awesome.
Nu åter till hemtentan.
I hövvet: Ordet sextant (nautiskt instrument) men också sex-tank, nauty instrument. Långsökt, jag vet. Men jag pluggar faktiskt.
Madman pissed of, out and about, twist and shout.
Knark.
Idag städade vi lite. Vi beslutade oss för att slänga ner lite väskor och lådor i vårt förråd, som fram till nu stått olåst och tomt. När vi kom ner hittade vi lite saker som inte var våra:
¤ Två haschbongar
¤ Tre haschpipeabrovinscher
¤ En tiolitershink med vatten
¤ En inlineskridsko
Vi gjorde som alla vettiga medborgare och flyttade sakerna till ett mörkt hörn, långt från vårt förråd.
Ninja out.
Sista anmälningsdagen för högskolan
Idag är det sista dagen för att söka kurser på högskolan till hösten. Det tycker jag är jobbigt. I min utopiska drömvärld går det till så här: Man söker till ett program, blir antagen, börjar på programmet och fem år senare är man utexaminerad lärare. Så fungerar det såklart inte i verkligheten, utan istället är det så här det fungerar: Man söker till ett program, får redan på en veckan efter kursstart att man varit antagen från början och får reda på att det är "den nya teknikens fel", man börjar på programmet utan någonstans att bo - man sover bakom en soffa på govlet (iofs win), institutionen programmet är vid försvinner och ersätts av... inget, bara förvirring, innan första året är slut måste man söka igen, till det programmet man redan är antagen vid, man blir alltid antagen igen - men man skall lik för jävla bannat söka varje läsår.
Så nu, efter två terminer i Umeå måste jag alltså söka till programmet jag redan är antagen till. Jag kommer bli antagen, man har nämligen förtur att bli antagen om man redan är antagen. För att krångla till det extra mycket får man en kod med massa bokstäver och siffror man skall söka på och sedan klicka på. När man söker på koden så står det "Hittade inget som motsvarade din sökning", men när alla din klasskamrater gör likadant går det utan några som helst problem. Man försöker på en miljon olika sätt, men studera.nu hittar fortfarande inget som motsvarar min sökning, och därför får man ställa sig i den kilometerlånga kön utanför studievägledaren tio minuter innan de stänger för att dö av en panikattack och sedan komma in och få reda på "...sånt händer, skriv ditt namn här så löser det sig ändå".
Suck.
I VLC just nu:
Bataar - Lacerate the ties that bind (Seb-version)
Ninja out.
Coolaste inlägget på länge
Barndomsspel gör comeback
Jag vet inte hur det är vid de andra geografiska platser där sparvar är verksamma, men här i Göteborg har vi haft en comeback som många av oss länge har väntat på:
Ja, ni kan ju se själva. Hur dåligt ser det ut liksom? Som en sammanfattning av spelet kan jag säga ett ord; awesome! Den enda nackdelen är att det tar sjukt lång tid, speciellt om man spelar många. Jag, Opo och Kapten satt igår i flera timmar med ett enda spel. Sjukt värt var det när jag vann.
Därefter kommer den första saken:
Dylan Moran
Dylan Moran är råfet. Eller, inte bara det. Han är också cool, däven, sliten, rolig och en massa andra bra saker. Många av sparvarna har under lång tid varit fans till honom efter att några av oss (av en slump?) snubblade över en DVD-box med hans geniala serie Black Books. Han är ungefär lika cool live, och han ska uppträda på Konserthuset ikväll! Tidigare idag införskaffade jag biljetter till mig, T-Rex och N-dog. Taggar just nu som fan, kommer nog att bli riktigt bra. Här kommer ett fint klipp:
Awesome and out
danwar
Provocera?...
Idag vill jag provocera. Jag vaknade vid tolv, ganska exakt, och sopade i mig en halv flaska coca-cola och surfade runt på tidningssidorna. Såg att typ hela Polen dött i en flygkrasch. Skulle kunna skämta om det, något om "Polsk riksdag" kanske? På aftonbladets, vår kanske mest patetiska kvasijournalistiska kvällstidning hittar ajg en länk till en blogg. Bloggen heter "Stoppa Flashback" och under sidrubriken "Flashback - terrorister, knarklangare och övrigt kriminellt PACKS himmelrike!" försöker han få hemsidan nedlagd. Det lär jag kunna driva med rätt mycket. Han har ju trots allt tre inlägg på sin blogg. Men dags roligaste nyhet var om de två hungriga ryska gotharna som åt sin kompis för att hon var emo och serverade henne med potatis med motiveringen "vi var fulla och hungriga"
Vad skall jag skriva om, jag vill provocera. Äh. Fuck this, nu skall jag käka en gothare - The Revenge of the Emo.
I Spotify just nu:
Bullet for my valentine - Spit you out
Ninja
Superskurk?
Superskurk?
Eller Ninja ensamt utklädd på Queen, Halloween 08?
I Spotify just nu:
Marilyn Manson - Coma white
Ninja
10 veckor
Nu börjar det närma sig på riktigt. Om 10 veckor så är det sommarlov och även slutet på min utbildning, ganska så nice alltså. Följande veckor kommer bli hårda, mycket hårda eller? Är inte så säker på det alltså. Nu skriver jag C-uppsats och det är jag gör, med andra ord har jag 10 veckor att planer hur fan jag vill bara uppsatsen blir klar, mycket mulligt mycket mulligt.
Hörde också förra veckan att vi är dålig på att uppdatera bloggen, som svar på det säger jag: jaha.
Och som förklaring säger jag som danwar sagt tidigare att de flesta sparvar är väldigt upptagna med studier och annat krims krams, vi pallar ju inte att bli någon blondinbella blogg som bara uppdaterar för att uppdatera och sedan fylla ut med massa bilder. Som ni såg i mitt tidigare inlägg funkade inte det alls.
Men som sagt typ 10 veckor kvar sedan så blir det Malenurse for real!
Don´t get sjuk;)
Som bonus eller som utfyllnad?
Stinson eller Hultsfredstjur?
/Malenurse
Träsktroll?
/Malenurse
